– Har du någon koll varför dina döttrar försvann? frågade journalisten.
Jag var helt i mina egna tankar så jag hörde knappt vad hon sa.
– Det var en vecka sedan branden kom till mitt hus, sa jag. Mina döttrar hittade jag inte och inte brandmännen heller. Nu för tiden så kommer en massa journalister hit för att intervjua mig om mina försvunna tvillingar, men jag kan inte förklara, fortsätter jag att svara journalisten. För jag visste ju inte vad som hade hänt.
Mina döttrar hade ett normalt rum och trivdes väldigt bra, i alla fall Dorothea. Annabell vägrade prata och bar alltid svarta kläder men hon var väldigt snäll. Men när jag gick igenom det som inte hade blivit uppeldat hittade jag en bok. I den hade mina döttrar, Annabell och Dorothea skrivit.
(Mamman läser för journalisten)
Vi frågade mamma om vi kunde få en docka och hon gav oss den veckan efter. Dockan var gjord av vanligt tyg, den var fin men det fanns nackdelar med den. Den hade röda ögon och hade en gammaldags klänning med en tändsticksask i. Vi förstod direkt när dockan pratade med oss att den var annorlunda. 10,9,8 sa den. Vi kunde knappt tänka på vad som hände när hon kom till noll.
Mamma trodde oss inte när vi berättade att dockan hade räknat ner.
Men mina söta fina flickor NI MÅSTE LEKA MED DEN. JAG KÖPTE DEN FÖR TUSAN FÖR 500 KRONOR.
(Tillbaka till mamman och journalisten)
– Det blev natt i staden Vila-fred, fortsatte jag. Mina tvillingar var helt normala. De hade liksom många vänner och skötte sig bra i skolan, men det vände snabbt. När de kom till mig varje dag och berättade vad dockan hade sagt blev det en förändring hos dem. Jag blev argare och argare ju mer de pratade negativt om dockan. Det var som om jag älskade dockan mer och det var som att dockan tog min röst och svarade mina flickor.
(Tillbaka till boken)
Vi skulle sova och dockan var normal när mamma var där. Dockan pratade helt annorlunda när hon var där, alltså mycket snällare. Men när hon gick så började dockan igen. 10,9,8. Dorothea blev mer och mer bleka i hyn och Annabell blev bara tystare och tystare. Den natten skrattade den där dumma dockan åt oss med ett pipande ljud haha hahaha.
7,6,5. Vi visste att döden var inne snart. Dockan satt där med sitt fula flin. Plötsligt kom vi på en fundering, vi hade ju aldrig provat att ha dockan ensam så vi gick och kollade i övervakningskameran. Och där satt hon och drog av huvudet på Dorotheas favorit-gosedjur och sen kollade dockan på oss. Vi sprang och visade mamma videon, men då var dockan normal och vi blev kalla. När vi kom in i rummet så satt dockan där 5,4,3 mo hahaha. Hon tog fram tändsticksasken ur fickan och tände. Vi skrek och dockan skrattade. Nu var tiden inne, men hon hade ju inte kommit till noll. Dockan kom gående mot oss med den bruna tändstickan. Vi försökte springa men dockan hann före med att stänga dörren. 3,2. Hon hann inte längre innan det var någon som slängde upp dörren. Det var mamma. Hon gick fram till dockan och släckte lågan på tändstickan och kastade dockan på fönstret. Mamma berättade att hon såg på övervakningskamerorna och att hon hade sett dockan. Hon var så ledsen att hon inte hade lyssnat på oss.
Vi kanske ska slänga den där dockan, sa hon. Vi ville säga ja men det var som att dockan sa det åt oss, men det blev något helt annat: nej. Mamma, det är roligt att leka med dockor, sa vi. Mamma sa god natt och då var vi så klart ensamma med dockan igen. 3,2,1, och noll.
(Tillbaka till mamman och journalisten)
– Jag hade faktiskt ingen aning om det, men jag vet att det var just den dagen som branden började, sa jag gråtande till journalisten. Och då var mina döttrar borta.
Journalisten skrattade.
– Du fattar ju ingenting, det är ju dockorna som är vinnarna.
Plötsligt satt en docka framför mig och det var inte vem som helst, utan dockan som jag hade gett till tvillingarna.
Jag sprang hem så fort jag kunde, men det var inte fred när jag kom hem heller. Det stod ett hav med dockor framför mig och branden brann på väggarna. Längst in stod mina döttrar som dockor med röda ögon och en gammaldags klänning med en tändsticksask i. 10,9,8, sa dom.
Skriven av världens bästa författare Nellie och Máry i Stodeneskolan i Karlstad.