Spökhistoria: Den mystiska mannen

Spökhistoria: Den mystiska mannen

Det är höst och det är ganska kallt. Klockan är 22:59 och jag och Otto spelar fotboll på Stodeneskolans fotbollsplan. Det regnar och är väldigt blött. Jag och min kompis har gjort det lite speciellt. Vi har nämligen tagit på oss våra halloweendräkter. Jag har på mig en dödskallemask med en matchande hoodie. Otto har på sig en trollkarlshatt och en liknande skjorta. Vi kör straffar och jag leder med 4–3. Otto har sista straffen. Han avfyrar ett ganska hårt skott men lyckas inte träffa målet, den går istället utanför, in i en buske med gula bruna löv. Jag springer för att hämta bollen men då helt plötsligt så knastrar det till i busken. 

Jag stelnar helt. Det är som om jag är fast i is. Sen sparkas bollen ut ur buskarna och det knastrar till igen. Det kommer ut en svartklädd man. Han har en svart kappa och en hatt som jag tror är svart men jag kan inte riktigt se eftersom det är så mörkt. Då tar han fram något. EN YXA!!!!! 

Jag springer iväg. Jag ropar på Otto att han ska springa. Jag springer ikapp Otto. När jag kollar bak igen för att se var mannen är ser jag att mannen springer efter oss. Han säger långsamt: 5, 10, 15. Sen säger han det igen: 5, 10, 15. Vi fortsätter springa. Vi bara springer och springer så långt och så snabbt vi bara kan tills vi inte har någon ork kvar. Vi ser oss omkring för att se vart vi är. Jag känner igen det här stället. Det känns bekant. JA, nu vet jag. Vi är i Mulleskogen. Vi ställer oss bakom ett ganska tjockt och högt träd för att vila. Då kollar jag bakom trädet för att se om mannen är där. Och ja, minsann. Där står han. Med sin svarta kappa och yxan i högsta hugg. Han står bara typ 10 meter från oss. Jag fattar inte hur han kunde följa efter oss så långt. 

Han tar några steg mot oss och säger: 5, 10, 15. Vi börjar springa igen. Jag känner att jag har håll, men jag slutar inte springa. Jag kollar bakom mig och mannen fortsätter jaga oss. Jag tänker på vad mannen menade med det där. Men jag hinner inte tänka mer för då ser vi ett ödehus. Det syns att det är gammalt för det har sönderslitna plankor och det är också lite krossat glas på marken framför huset. Dörren är gammal, skitig, brun och hänger även på sned. Jag hör hur några kråkor typ pratar med varandra.

– Kom, vi går in, säger Otto.

Men mer hinner jag inte tänka för då ser jag mannen. Så vi går in. Otto öppnar dörren och den utför ett konstigt knirr. BOOM. Dörren smälls igen bakom oss med hjälp av vinden. När vi kommer in så ser vi en konstig docka som sitter i en hylla. Den har en vit klänning med något rött. Jag tror att det är blod. Men mer hinner jag inte tänka. För då hör vi hur det bankar på dörren. Det är mannen. Han bankar så hårt att jag hoppar till, det gör Otto med. Vi gömmer oss bakom ett skrivbord som är gammalt och slitet med brunt sönderslitet trä. Det blir tyst. Mannen slutar med att försöka få upp dörren. Jag börjar tro att han har gett upp men då helt plötsligt. BOOM. Glaset går sönder och splittras över hela golvet. Man kan se hur mannen stoppar in sin svarta skinnhandske. Vi kollar på dockan som tidigare satt i hyllan. MEN den sitter inte där LÄNGRE. Den sitter på stolen framför vårt skrivbord. 

Då hör vi hur mannen säger: 5, 10, 15. Sen blir det tyst. Man hör bara dom där kråkorna igen. Sen hör vi försiktiga fotsteg, helt plötsligt klickar det till. En planka lossnar. Åh nej, tänker jag. Tänk om han hittar oss. Jag tänkte precis säga till Otto att byta ställe och sen försöka ta oss ut. Men det hinner jag inte göra innan jag hör en viskning precis bredvid mitt huvud: 20, hittad. Jag blir iskall och kan knappt röra mig. Och innan jag ska försöka springa bort så puttar mannen ner mig och Otto i golvet som öppnats och blivit något slags svart hål. Det glänser i mitten av hålet och mitt i allt så ramlar jag och Otto ner i hålet. Jag vaknar till, liksom hoppar upp ur sängen. Precis så gjorde Otto också. Vi bara hoppade upp. Otto låg i sin säng och jag på en madrass på golvet. Vi hade sovit över. 

– Vad var det som hände? sa Otto lite förvirrat. 

– Jag vet inte, sa jag. 

– Det enda jag minns var någon slags docka, svarade Otto lite förvirrat igen. 

– Kolla där, sa jag. 

Och mycket riktigt, där satt DOCKAN som varit med i den där drömmen eller vad det var. Dockan hade samma vita klänning med samma blod på och det där brun-orangea håret. Sen såg jag hur mannens ena skinnhandske låg på golvet.

– Nu är det frukost! skrek Ottos mamma från nedervåningen. 

– Vi kommer! skrek Otto tillbaka lite osäkert. 

När vi kom ner till nedervåningen hörde vi hur Ottos mamma pratade med någon. 

– Vi har en gäst här, sa Ottos mamma.

Jag kunde knappt tro det. Det var mannen. Han från drömmen, om det nu var en dröm. Jag såg hur han gick fram mot oss, men helt plötsligt ramlade han ihop på golvet och förvandlades till Ottos pappa. 

– Hej barn, sa Ottos pappa 

– Hej, sa jag och Otto lite osäkert. 

– Vill ni ha frukost, undrade Ottos pappa. 

– Okej visst, mumlade Otto lite tyst.

Så gick vi och satte oss. Det var konstigt det här. Med mannen och dockan. Jag kunde liksom inte släppa det. Vi åt ganska god frukost. Ottos mamma hade gjort nybakat bröd. Sen helt plötsligt så släcktes lamporna. 

– Säkert elavbrott, sa Ottos pappa.

Ssshhhhhh, hörde jag. Då helt plötsligt sa en bekant röst: Hittad. Jag kom på vem det var: MANNEN.

En spökhistoria av Wilmer och Otto 5a i Stodeneskolan i Karlstad.