Yasmins dikt har även blivit en låt. Musiken är gjord av Michael Wiander. Foto: Mahima
Diktträdet är en poesitävling för barn i årskurs ett till nio. I år var det totalt 200 bidrag som kom in från olika delar av Sverige.
Juryn består av personer från Idus förlag, Läsrörelsen, Vi-skogen, Sverigefinska skolan och författaren Ann Boglind.
Här är juryns motivering till varför Yasmins dikt vann:
“Med en språklig skärpa och ett filosofiskt djup som många etablerade författare saknar, trollbinder Yasmin Ahmad Abdul Hadi sina läsare och lämnar ingen oberörd. Den exceptionellt höga konstnärliga nivån i hennes dikt Allt som händer, händer nu borgar för att Yasmin har en strålande framtid som författare och poet.”
Övriga nominerade var:
Aurora DeKruijk, Sverigefinska Skolan
Anni Anjemo, Sverigefinska Skolan
Thilda Gyllenbjörk, Ljungbyhedskolan
Källa: Idus förlag
Yasmin Ahmad Abdul Hadi, som är minireporter på Lindängeskolan, har blivit utsedd till Årets unga poet i tävlingen Diktträdet.
Diktträdet är en poesitävling för barn i årskurs ett till nio. I år vann Yasmin med dikten Allt som händer, händer nu.
Yasmin går i sexan på Lindängeskolan. När hon skrev texten fick hon inspiration av vad som händer runt om i världen och vad hon ser.
När hon fick reda på att hon vunnit blev hon riktigt chockad. Yasmin fick läsa upp dikten på scen.
– När jag läste upp den framför andra så kändes det att jag var i texten, säger Yasmin.
Text: Mahima, Maida, Yusra och Zahara. Foto: Mahima
Yasmins dikt:
Ibland tänker jag på tiden.
Hur den bara går,
som en buss jag nästan hinner med
men ändå missar i sista stund.
Man säger att man ska leva i nuet,
men nuet går så fort.
Jag blinkar och det blir nästa lektion,
nästa dag, nästa vecka,
och plötsligt är allt som hände bara minnen.
Jag tänker på hur man förändras,
utan att märka det.
Hur man en dag bara inser
att saker inte känns likadant längre.
Att det man trodde var viktigt
inte är det längre,
och det som var smått
har blivit stort.
Vänner som man trodde skulle vara för evigt
sitter någon annanstans,
skrattar med nya människor
och man tänker
Det är väl så det ska vara.
Men det känns ändå lite tomt.
Jag tänker på kvällarna,
när allt är tyst,
och man ligger där i mörkret
med tankar som inte vill sova.
Man undrar om man gör rätt,
om man är tillräcklig,
om någon förstår en på riktigt.
Men sen kommer morgonen,
ljuset, kaffet,
bussen som faktiskt kommer i tid.
Man skrattar åt något dumt,
någon säger hej,
och plötsligt känns livet
lite lättare igen.
För kanske handlar allt om just det
att försöka igen.
Att inte veta exakt vart man är på väg,
men ändå gå.
Att våga känna,
även när det gör ont.
Att leva,
även när man bara orkar andas.
För allt som händer,
händer nu.
Och någon gång kommer man se tillbaka
och inse
att det var just det här
det här kaotiska, förvirrande,
vackra
som var livet.