En skrikig röst hörs.
– Juni! Kom ner om du inte vill missa nyheterna, skrek mamma.
Jag lyfte på det randiga tjocka täcket och klev ner på det flisiga golvet. Jag öppnade luckan i golvet och tog upp min munkjacka och träningsbyxor och slängde på dem. Det ekade när jag skrek tillbaka:
– Jag kommer nu!
Med min lätta röst hörde förmodligen inte mamma mig. Det knakade högt när jag sprang ner för trätrappan.
– Hej gumman, sa mamma med stressad röst.
– Godmorgon, sa jag.
Jag tog upp koppen som stod på diskbänken med varm choklad som redan hade fått skinn och satte mig i soffan. Mamma yrade runt efter fjärrkontrollen tills hon hittade den mellan två soffkuddar.
– Där var den du! sa mamma lyckligt.
Hon satte sig i soffan och slog på nyheterna. På tv:n babblade de på. Det var tydligen 3 orienterare i min klubb som hade försvunnit (Ekenbergs orienterarklubb), den bästa enligt mig. En orienterare var italiensk så om man hörde aiutami som betydde hjälp skulle man kontakta polisen.
Men nu var det i alla fall bråttom till skolan. Jag satte på mig mina kängor och min bruna kappa. Mamma kom rusande till hallen med hennes egen stickade halsduk och mössa.
– Här, det är kallt ute gumman, sa mamma.
– Du har inte glömt att ta dina mediciner va? frågade mamma.
– Nej då, sa jag irriterat.
– Jag vill bara inte att du ska bli retad igen för dina syner, sa mamma.
– Nej då, sa jag.
– Jag vill bara dig väl, sa mamma med gråten i halsen.
– Tack mamma men nu måste jag åka till skolan, sa jag stressat.
– Okej, men vi ses sen, skrek mamma efter mig medan jag sprang in till det redan öppna garaget på andra sidan tomten.
Jag hoppade på cykeln och började cykla mot skolan. Det låg löv precis överallt. Nu var jag äntligen framme och jag sprang in mot skolan och slängde upp dörren. Alla stod och pratade om någon ”Matti”. Jag gick raka vägen till min kompis Fanny som hade på sig sin Ekenbergs orienteringsklubbströja. Det stod med stor text hennes efternamn Stenberg på bröstet. Åh, tänkte jag bara. Jag skulle också ha haft min Ekenbergströja på mig.
– Hej, sa jag.
– Hej, sa Fanny.
– Du, vad är det alla pratar om. Vem är Matti? frågade jag.
– Han är typ nån man som försvann helt spårlöst år 1982, och nu har de helt och hållet slutat leta efter honom, sa Fanny.
– Jaha, sa jag.
Klockan ringde och lektionen började. Skoldagen var lång men nu var den snart slut. Jag gick mot cykeln och hoppade på den. Innan jag började cykla sa Fanny något till mig.
– Du, jag har ett förslag. Om du skulle ut och springa sen.
– Vart då? frågade jag.
– Du tar vänster mot motorvägen, upp mot trähusen, ner för Grimgrusbacken, och sedan finns det en stor skog där.
– Okej, men jag har aldrig varit där, sa jag.
– Nej men jag har, det är jättebra där.
– Okej då, sa jag lite nervöst.
Jag sparkade igång cykeln och började cykla samma väg som Fanny hade berättat om. När jag hade åkt ner för den branta Grimgrusbacken såg jag en stor skog med stora tjocka träd, en tjock dimma låg över skogen. Jag kände på mig att det inte var så smart att gå in i den mörka skogen nu. Det var ju kallt och mörkt. Så jag vände mig med ryggen mot skogen och tog tag i cykeln då jag plötsligt hörde skrik från skogen.
– Hjälp mig, viskade någon högt ifrån skogen.
Det var som någon blåste in luft vid mitt öra när jag lyssnade igen.
– Hjälp miiiig, nu med ett längre mig, mer som mieeg.
Jag släppte cykeln och vände mig mot skogen och tog ett steg in. Jag gick några steg tills jag kom till en stock. Jag hörde inte längre rösten. Jag satte mig på stubben och vände mig om som en liten snurr. Men då, när jag vände mig om såg jag ett par skrynkliga långa ,smala och vitgråa ben som stod framför mig. Jag lyfte upp mitt huvud långsamt och såg ett grått och smalt ansikte och en mun som var gammal och vit. Den sa:
– Varför? med en hackig röst.
Jag ramlade baklänges i det träskiga gräset och bara skrek:
– АААААААААААААААААА!
För vad skulle jag göra? Efter ett tag lugnade jag ner mig för jag märkte att gubben inte ville mig något illa.
– Varför gick du in i denna skog unga dam? sa gubben.
– Jag vet inte, sa jag nervöst och man märkte nog att jag inte ville prata.
– Du vet inte vad du har gett dig in på.
Jag började springa så långt bort jag bara kunde. Jag tittade inte ens upp. Jag vände mig om och såg inte gubben så jag satte mig ner och andades ut. Jag började tänka. Vem i hela friden var den där gubben. Jag ställde mig upp och tog sats för att ta mig ur skogen då jag tänkte att det var lite ovanligt långt. Jag borde väl ändå ha varit ute vid det här laget. Jag vände mig om igen och såg att stubben var lika nära mig som förut. Jag tittade tillbaka med blicken uppspärrad och framför mig stod gubben.
– Vem är du? Lämna mig ifred.
– Jag är M. Stenberg, sa han.
– Jag tycker att jag känner igen det, sa jag.
– Denna skog är oändlig, du kommer aldrig att ta dig ut, viskade han. Jag brydde mig inte så mycket ändå, tills jag tittade ner på marken. Det såg ut som att det låg människor där. I gulblåa tröjor. Lite som Ekenbergs orienterarklubbs tröjor. Jag ville bara hem. Men tänk lite då Juni, tänkte jag. Allt kan ju bara vara en syn. Mina mediciner kanske inte fungerade idag. Då vaknade gubben till igen.
– Snälla hjälp mig, jag kommer bara ihåg mitt barnbarn och åren då jag försvann 1982, fick han fram.
– Är du MATTI STENBERG! vrålade jag.
– Ja, min familj har förmodligen letat efter mig i flera år.
Allt klarnade upp. Jag var så förvirrad ändå och jag mådde illa. Helt plötsligt bara försvann Matti och det enda som var kvar var en tjock rök. Jag började springa därifrån med hopp om att komma ut men jag var fast i skogen. Jag la mig ner för att jag var så trött och jag grät och var alldeles förskräckt. Då jag kände en hand under mig som tog tag i mig. Hon hade en handske som var gul och blå och den drog mig neråt och jag kände att jag började sjunka. Då visste jag det var inte en syn för tjejen sa:
– Aiutami.
Författare: Astrid & Selma 5a i Stodeneskolan i Karlstad.