Jag heter Natali. Jag har ljusbrunt hår, jag är 12 år och bor i Örebro. Jag bor med min familj på landet i ett brunt hus. En kväll när vi satt i köket vid matbordet, mamma pappa och jag, så berättade pappa att de skulle åka till Stockholm nästa dag. Jag gick upp till mitt rum, det var ganska så stort med lila väggar och vitt golv med en rund blå matta. Jag satte mig vid mitt vita skrivbord.
Nästa dag så vaknade jag av att dörren smällde. Jag gick ner för att se vad som hände. Det var ingen där, och då förstod jag att de hade åkt. Jag satte mig i soffan och tittade runt. Men jag hörde ingenting. Så jag satte på musik. Helt plötsligt hörde jag fotsteg uppe på vinden. Jag stängde av musiken. Jag funderade på om jag skulle gå upp på vinden eller inte. Jag visste inte för jag hade aldrig varit uppe på vinden. Jag måste ju prova att gå upp någon gång, tänkte jag. Jag måste ju veta vad det är som låter. Jag fällde ner den bruna stegen som gick upp till vinden. Jag hörde fotstegen igen. Jag tvekade lite. Men jag gick upp ändå. Det första jag såg var en gravsten. Jag blev rädd. I högra hörnet var det en mörkbrun gungstol och där satt en docka med en vit bröllopsklänning med blodfläckar på. Dockan hade svarta ögon och svart hår med två tofsar. Nu blev jag ännu mer rädd. Då hörde jag någon som nynnade. Vänta, jag känner igen låten.
– Hallå? Är det någon där? Sa jag.
Det var då jag såg att dockan rörde på sig. Dockan kom närmare och närmare. Till slut var den bara några meter kvar framför mig. Helt plötsligt började dockan att prata med mig.
– Hej Natali, viskade hon.
– Hur vet du vad jag heter? sa jag.
– Jag bara vet… sa dockan.
– Vet du vad jag heter? Jag heter Mirabell, sa dockan med ljus röst.
Mirabell kom närmare. Hon tog tag i mig och hon hade en kall hand som gjorde att jag fick rysningar. Hon drog mig närmare så jag ramlade och sen blev allt svart… Jag vaknade i min säng. Skönt, det var bara en dröm. Men mamma och pappa var ändå inte hemma. Men det kändes ändå inte som en dröm, allt kändes verkligt. Jag satte mig upp i min säng och då såg jag henne, dockan Mirabell.
Skriven av en elev i 5b Stodeneskolan i Karlstad.